Vi är så stolta!

Wilma sover nämligen helt själv i sin hundsäng. Det är första gången hon gör det så länge och utan gnälliga protester. Husse och matte kan göra människosaker i lugn och ro. Bjarne kan äntligen jobba lite. Jag passade på att prova peruken igen. Med glasögon, utan smink och utan hårband som håller ner och bakåt en del av perukhåret ser jag ut som en dragqueen! Hoppas att jag vänjer mig. Om jag behöver använda peruk så länge att jag kan plocka ut en andra peruk framåt vintern satsar jag nog på en kortare peruk. Men vi får se hur mycket jag faktiskt använder peruk. Den är inte jättebekväm ens när jag har den i det lösaste läget. Och det är klart varmare än att ha eget hår med volym. När jag väl börjar jobba kommer jag att storkna om jag hamnar i varma lokaler. Får väl alltid bära omkring en scarf i handväskan som plan B.

Har nu fått en ”personlig handläggare” på F-kassan. Hon ringde härom dagen. En av de saker hon sa är att de har skärpt reglerna kring hur mycket man kan jobba när man är sjukskriven. Endast 25%, 50%, 75% eller 100% är möjliga. Det lilla jag kan komma att jobba är långt ifrån 25%, så det får bli att jag rapporterar de timmar jag jobbar i klump efter att sjukskrivningen är slut.

Det blev ett hopp mellan att jag började skriva detta och nu. Wilma kräver mycket uppmärksamhet. Hon är verkligen en bebis, bara 9 veckor gammal. När jag skulle laga middag var hon mycket krävande, ville ha ständig uppmärksamhet. Efter mycket om och men fick jag ihop maten, sedan låg hon i knät när jag åt. Bjarne var på spinning, så hon var på mig hela tiden. Vid 22-tiden, efter att hon hade sovit en bra stund, tog vi ut henne på en promenad för att trötta ut henne. Nu är vi inne och leker, fröken är inte trött än. Suck. Men hon får leka så länge hon har energi så kanske vi får sova lite längre imorgon bitti…