Mycket väsen för ingenting

…eller Inte stans bekvämaste hotell

Jag kan börja med att säga att idag, på dag 7 i första Taxotere-kuren, så har skelettvärken minskat markant, jag är så glad för det. Igår var dock en lite jobbig dag. Hade rejält ont i kroppen hela dagen, och hade dessutom stigande temperatur vilket var oroande. Höll mig hur som helst under 38 grader hela dagen fram till kvällen. Bjarne hade ett spinningpass så han var borta eftermiddag och tidig kväll, och då märkte jag att temperaturen började stiga lite mer, kände mig på gränsen till febrig. Ville ligga och vila men det var svårt när Wilma ville busa eller bita eller bara trilskas. Jag blev ganska desperat och var nära tårar eftersom det gjorde så ont i kroppen. Just då ringde något undersökningsföretag, jag har nog aldrig snäst av någon så tvärt: Jag är cancersjuk, jag orkar inte med det här, ring och stör någon annan! Fast de har nog hört de flesta oförskämdheter från folk skulle jag tro…

Framåt åttatiden började jag laga mat, och kände samtidigt att jag började bli febrig. Kollade temperaturen, 37,8 grader. Kollade igen efter en stund då jag blivit rosig om kinderna, och var på 38,0. Ringde då till onkologjouren på Karolinska vilket man enligt instruktionen ska göra om man får feber, och feber definieras som minst 38,0 grader. De tyckte att jag skulle komma in till akuten för att ta blodprover, det är viktigt att ta reda på om man har fått en infektion eftersom immunförsvaret blir nedsatt av cytostatikan. Bjarne hade inte kommit hem ännu, han var och handlade mat vilket vi inte hade hunnit under dagen. Således kom vi inte iväg till Karolinska förrän vid 22-tiden, vi åt middag hemma först, och så behövde vi ta med oss Wilma som hade blivit riktigt trött och ville sova.

På Karolinska kändes de lite fånigt att komma in helt själv på akuten och dessutom må helt normalt (jag hade tagit 2 Alvedon). Fick vänta i ett enskilt undersökningsrum eftersom jag kan vara infektionskänslig. Efter c:a 45 minuter kom till slut ett par manliga sköterskor (eller heter det sjukskötare då?) för att ta prover, men de misslyckades med blodprov (det viktigaste) eftersom jag är svårstucken. Blev då flyttad till ett annat enskilt och större undersökningsrum där en kvinnlig sköterska tog blodprov genom att till slut sätta en kateter på handen, utifall att jag skulle behöva antibiotika. En ung (typ 25 bast) underläkare som hade onkologjouren kom och lyssnade på lungor och hjärta. Han sa att jag antagligen skulle få åka hem när provsvaren var klara, men det var ändå rätt av mig att komma in till akuten. Om febern skulle bli ännu högre eller om jag skulle börja må allmänt sämre skulle jag ringa igen.

Nu skulle det ta ett par timmar att få svar på blodproverna, bara att vänta. Jag fick vara kvar i det rummet, som bl.a. innehöll utrustning för att gipsa ben och liknande. Där hade jag att välja på att sitta på en vanlig stol, ligga på undersökningsbritsen eller slagga på golvet. Jag valde britsen. Problemet med sådana britsar är att de är smala. Väldigt smala. Om jag låg på rygg var det precis så att jag kunde ha armarna längs med kroppen, och jag är inte den bredaste personen på jorden. Eftersom jag var trött (klockan var nu midnatt) försökte jag vila där på britsen, med en kofta som huvudkudde och jackan som täcke. Och obarmhärtiga lampor i taket! Jag fick ont i ryggen och armarna började domna av den obekväma ställningen. När klockan blivit två kom en undersköterska in, tog bort katetern från handen och sa att jag kunde åka hem. Jag har lite förkylning kvar som ger lite rosslig hosta, och det är inte ovanligt att temperaturen kan gå upp lite under Taxotere-behandling utan att det är så farligt. Drick mycket vatten och ta Alvedon om febern kommer tillbaka. Skönt. Odramatiskt. Men det var en lång och omtumlande kväll…

Var befann sig då Bjarne och Wilma alla dessa timmar? De fick ju vänta i bilen, och jag höll kontakt via mobilen. Jag föreställde mig att de satt utanför och väntade där jag lämnat dem och tyckte synd om dem. Men så erkände Bjarne att han åkt iväg till Max och käkat hamburgare under tiden. Inte alls synd om honom! Och Wilma sov så gott.


  1. hej Maria, jag håller tummarna för dig! Kämpa på. Jag förstår nu vad dessa handskar är som jag sett folk ha på avd 53 på Radiumhemmet.
    Kram, Kersti