Strul, snubbar och miljöträning

Varning, extra långt inlägg den här gången… Igår var första gången som jag verkligen drabbades av strul på Radiumhemmet. Enligt planen skulle jag lämna blodprov, sedan gå på läkarbesök, och därefter få blodtransfusion som skulle ta två timmar. Jag var där c:a 08:40 för att hinna hämta en extra remiss på bröstmottagningen innan jag begav mig till labbet för att lämna blodprov. Den extra remissen var för ett s.k. bastest vilket man alltid gör före en blodtransfusion för att kontrollera att blodet är kompatibelt med det blod man ska få. På lab frågade jag om det här testet också användes för att bestämma blodgrupp, men då sa systern att blodgrupp hade de redan kollat tidigare. OK, tänkte jag, det vet hon väl för att det står i journalen, och frågade inte vidare.

Efter blodprovet hade jag en timme att slå ihjäl innan läkarbesöket, så det blev kaffe och bokläsning i caféet i huvudbyggnaden. Det caféet är betydligt trevligare än det på Radiumhemmet. Läkarbesöket gick bra precis som tidigare gånger. Efter en omgång med Herceptin och Taxotere går det knappt att känna tumören i bröstet längre. Det har verkligen hänt massor med tumören de här senaste tre veckorna. Jag frågade när jag ska träffa kirurgen inför operationen, och läkaren trodde att blir om c:a två veckor. När jag sedan gick till den administrativa sköterskan för att boka nästa läkartid påpekade hon att de saknade blodgrupp för mig. Suck! Således fick jag en ny remiss och begav mig ner till lab för att bli stucken igen. Tack och lov är de jättebra på att sticka på det här stället, så det var inget problem någon av gångerna.

Äntligen dags att gå till behandlingsavdelningen för att få blodet. Jag var bokad till kl. 11:30, men jag kom redan strax efter elva. När behandlingssköterskan kom var det första hon berättade att de inte hade fått svar på bastestet från morgonen därför att lab hade lyckats tappa bort mitt prov! Hur kan det gå till egentligen??? Lösningen var att behandlingssköterskan fick ta en nytt prov, denna gång via venporten, vilket naturligtvis orsakade en försening av tranfusionen. Den här gången fick jag en plats i ”fåtöljrummet”, som innehåller 5 st justerbara fåtöljer som ser ut som en korsning av tandläkarstol, massagestol och avancerad kontorsstol. För mig var dessa fåtöljer inte så bekväma därför att fotstödet inte var justerbart, och jag med mina 156 eller 157 cm (varierar från mätning till mätning) nådde inte ner med fötterna så att de hängde i luften. Det blir ganska tröttsamt när man sitter några timmar. Tack och lov kunde jag kliva upp och röra på mig lite nu och då.

Några timmar visade sig bli drygt fem timmar! Jag fick vänta i tre timmar innan transfusionen kunde komma igång därför att de igen (!) lyckades tappa bort mitt (nya) blodprov på lab, men så hittade de det till slut. Behandlingsavdelningen stänger kl. 16:00, men jag kom inte därifrån förrän ungefär kl. 16:40. Jag var sista patienten kvar, och det var inte heller många i personalen som var kvar.

Den här dagen slumpade det sig så att jag till största delen delade rummet med snubbar, främst 40-talister men mot slutet kom en född 1964. Alla måste rabbla sitt personnummer, så man får koll… När allt var klart hade jag ganska bråttom in till stan, Bjarne skulle leda spinning på Friskis&Svettis på Sveavägen kl. 17:30, och han hade tagit med sig Wilma i bilen in så jag måste avlösa honom senast femton minuter innan. Jag hann, men det var på håret. Planen var att jag skulle åka hem med bilen och Wilma, men jag bestämde mig för att passa på och miljöträna Wilma inne i stan med trafik och mycket människor. Vädret var fint så det passade bra. Vi gick till mitt jobb i Spårvagnshallarna där jag hämtade min mobil som hade varit på lagning. Klockan var såpass mycket att det inte var så många kollegor kvar, men några kunde jag hälsa på och visa upp Wilma för. Jag bar henne genom lokalen så att inga olyckor (läs kiss och bajs på golvet) skulle inträffa.

Resten av tiden gick vi gata upp och gata ner, samt att vi var upp en sväng i Observatorielunden. Wilma var verkligen jätteduktig. Det fanns så himla mycket att nosa på, så hon hade inte tid att vara bångstyrig. När vi sen åkte hem köpte vi faktiskt pizza till middag, det var skönt att slippa laga mat efter en så lång och jobbig dag. Tack och lov blev jag rejält pigg under dagen av all kortison samt av att få blod.