Noll tolerans

Jag har märkt att jag har väldigt kort stubin och inte tolererar vad som helst när jag mår dåligt, och det blir särskilt tydligt nu de dagar jag lider av biverkningar. Mest irriterad blir jag på alla dagisbarn. Vi bor granne med ett stort dagis, dessutom går det en stig intill vår altan som kvarterets alla dagisbarnsfamiljer använder på väg till och från dagis, morgon och eftermiddag. Och i kvarteret är det typ vi och en till familj som inte har barn på dagis. När vi flyttade hit försökte vi själva fortfarande få barn och tyckte att det var kalas att bo så nära dagis. Nu är i alla fall jag innerligt trött på det!

Efter att vi fick hem Wilma verkar varenda ungdjävel i kvarteret tro att hon är en leksak och dessutom allmän egendom. I början tyckte jag att det var ok att rasta henne inne på gården så att barnen fick busa lite med henne, men nu gör jag vad som helst för att slippa träffa på några barn när vi går promenad. Går jag förbi dagis kan man ge sig tusan på att något barn står vid staketet och ropar ”Wilma!” trots att jag har sagt till att de inte får ropa efter henne. Är jag inne på tomten med henne och några barn kommer förbi så vill de alltid klappa Wilma, helst stanna och leka. Wilma vill säkert, men matte vill inte och orkar inte. Jag försöker att komma på bra sätt att säga åt ungarna att dra (typ att Wilma måste äta, sova, bajsa), men barnen är ofta för små för att kunna förstå att jag mår dåligt trots att jag inte verkar uppenbart sjuk. Och varför dyker det upp så många små barn utan sina föräldrar? Är det ingen som har koll på vad deras barn sysslar med?

Idag var det några småtjejer som jag inte känner igen som fick syn på Wilma inne på altanen, trots att vi har satt tyg för räcket. Då började de klättra på räcket och jag fick säga till på skarpen att det är allt annat än ok. De hängde ändå kvar där och ville klappa Wilma, jag fick be dem att gå iväg. Då ställde de sig utanför gräsmattan istället och ropade på Wilma! Då blev min ton ännu skarpare. Kanske blir jag till slut känd som kvarterets surtant, men vad ska jag göra när de slappa föräldrarna inte har uppsikt över sina barn och lär dem vanligt hyfs??? När jag mår dåligt av biverkningar, och sedan i sommar när jag är opererad, vill jag kunna sitta i fred på min altan utan att ha ungdjävlar som jag inte ens känner hängandes på räcket! Är väl för tillfället inte överförtjust i att bo i radhus, nackdelarna blir väldigt uppenbara. Tänk om man hade en riktigt tomt runtom huset istället och kunde få lite privatliv…


  1. Hej du, det lät ju inte så kul…
    Ser du aldrig nå´n personal på det där dagiset? Be dem i så fall att ta upp det på en samling. Det brukar vara effektivt, så vaktar ungarna på varandra sen. Skit i om de tycker att du är en surtant, det lär ju inte bli bättre om man går och behärskar sig… Heja heja!