Sista cyton imorgon!

Nu laddar jag med Betapred (kortison) inför min sjätte och sista cytostatikabehandling (Taxotere) imorgon eftermiddag. Imorse var det åter dags för blodprov och läkarbesök, vilket var bra och odramatiskt. Det går inte att känna någon knöl längre i vare sig bröst eller armhåla. Bröstet ser helt normalt ut, innan behandlingen började var det ganska rosa p.g.a. inflammation runtom tumören.

Angående ’prickarna’ på lunga och bäcken så får vi se efter röntgen och CT om två veckor hur det ser ut. Om de fortfarande är helt oförändrade så är det troligast att det rör sig om något godartat och inte metastaser. Har någon av prickarna helt försvunnit så var det kanske en metastas men den kommer då inte att behandlas eftersom den ju är borta, dock övervakas framöver. Bara om någon av prickarna finns kvar men uppenbart har förändrats blir det aktuellt med strålning på den.

Och, en liten men ack så god nyhet, min blodvärden såg bra ut! Med andra ord ingen blodtransfusion denna gång.

I övermorgon (torsdag) har de kirurgkonferens på St. Görans och då ska mitt operationsdatum fastställas. Med lite tur vet jag det således på fredag. Då ska jag också boka tid för återbesök hos läkaren på Radiumhemmet, 3-4 veckor efter operationen.

I augusti är det dags att starta nästa fas i behandlingen, nämligen:

  • Strålning (av armhålan) 25 gånger (varje vardag i 5 veckor)
    Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
    Nackdelar: tar tid, huden blir känslig där strålningen träffar och det blir synliga prickar, sol ska undvikas på strålat område
  • Herceptin (via infusion, dvs dropp) var 3:e vecka i alla fall ett år
    Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
    Nackdelar: tar tid, ovanlig men allvarlig biverkning är påverkan av hjärtat
  • Anti-östrogen (tabletter) i 5 år
    Fördelar: minskar risken för återfall, man måste inte till läkare eller vårdcentral för att få denna behandling
    Nackdelar: man hamnar typ i klimakteriet och blir tant i förtid 🙁

Men det är ändå skönt att cytostatikabehandlingen är slut så att jag slipper de jobbiga, men tack och lov inte långvariga, biverkningarna som gör att jag inte kan leva ett helt normalt liv. Och så börjar håret komma tillbaka då, sakta men ganska säkert. Inte för att jag egentligen är helt utan hår på huvudet, det har kommit en hel del fjun sedan jag verkligen tappade håret under första cykeln. Fjunen ramlar tydligen inte av på samma sätt. Ögonfransar och ögonbryn vill jag också ha tillbaka nu, det är ganska glest där runt ögonen. Jag kände mitt rätt fånig när jag skulle ta på mascara imorse. Inte mycket att måla på, i synnerhet inte runt höger öga, vänster öga har faktiskt lite fler fransar (än så länge).

När jag lämnade blodprov på labbet på Radiumhemmet nämnde jag att det senaste gången blev ett mörkrött eksem där klistret från tejpen hade suttit. Sköterskan satte nu istället en gasbinda över kompressen och tejpade på den istället för på huden. Om jag också tar det lugnt med solen och smörjer in ordentligt med mjukgörande lotion ska det nog gå bättre. Det gäller också kinder och undersidan av armarna.

Frågade också om blodprovet som försvann förra gången. Troligast är att det hade fastnat i rörposten. Rörposten! Jag blir lika fascinerad varje gång jag inser att rörpost fortfarande används. Det är väl inte så gammalmodigt som det låter. De håller på och renoverar en del på Radiumhemmet just nu, jag blir ganska lack om det var p.g.a. något slarv av byggnadsarbetarna som jag satt tre timmar och väntade i en obekväm fåtölj, men det lär jag aldrig få veta.


  1. Hej Maria, jag är med i styrelsen i Norråva och vet att du har drabbats och att du kämpar med behandlingarna.
    Din blogg är helt underbar, även om det är tuffa saker du berättar om, så känns det som att man förstår en lite del av vad som händer dig nu, och det berör starkt för du skriver på ett så odramatiskt sätt.
    Jag genomgick en bröstcancerop 2003 (är 52 år) och hade mer tur, fick behålla bröstet och slapp cytostatika.
    Men, cancer är så mycket mer än själva prognosen, den skakar om hela ens liv, och även om man tyckte att man vad ödmjuk innan, så blir man ändå helt omtumlad och får ytterligare perspektiv på sånt man inte tänkte på förut. Så även själsligt förändras man, men den förändringen brukar vara positiv ändå 😉
    Ser fram emot fler bilder på Wilma också – vilken sötnos – hon ser busig ut..?

  2. Hej Eva!

    Ett odramatiskt förhållningssätt är det som fungerar bäst för mig, har jag märkt. Min förebild är min farmor som gick igenom bröstcancer (vid relativt hög ålder) med lugnet i behåll och sedan blev nästan 94 år och somnade in av hög ålder.

    Ja, Wilma är en riktig liten busfröken! Det går inte alltid fram av bilderna jag lägger ut, när hon är som mest busig finns det sällan goda möjligheter att plocka fram kameran…

  3. Såg i statistiken att det här är ett av mina mest lästa inlägg. Nu, drygt tre år senare, kan jag konstatera att jag egentligen inte har några besvär av anti-östrogen som jag befarade. Menstruationen kommer mycket sällan och oregelbundet, men det är inte precis en nackdel. Värmevallningar har jag inte sett röken av efter de allra första veckorna med medicinen innan kroppen hade vant sig. Och nu är det bara knapp 1,5 år kvar av medicineringen!

    Att det har gått några år sedan jag var sjuk märks inte minst på Wilma. Hon föddes ungefär samtidigt som jag fick diagnosen. Och snart blir hon 4 år 🙂