Varm väntan

Ingen har väl missat att vi har lite av en värmebölja för tillfället. För egen del blir det mest sitta i skuggan, och se till att gå ut med Wilma före och efter och inte under dagens varmaste timmar. Både för Wilmas och för min skull.

Igår tog Wilma sina första simtag när hon mer eller mindre ramlade i vattnet från en brygga på ett extra långgrunt ställe. Vattnet går inte ens upp till mina knän längst ut på bryggan, och hon behövde bara ta några enstaka simtag innan hon bottnade och kunde gå in till stranden. Därefter gick hon självmant ut i vattnet, det var riktigt varmt och skönt, men ville ogärna hoppa i från bryggan.

Bara fem dagar kvar till operationen nu. Lite nervös måste jag väl erkänna att jag är. Imorgon bitti är det förberedelser på S:t Görans i form av blodprov och möte med narkosläkaren.

En sak som stör mig just nu är att jag har fått lite mer ont och besvär i vänster arm. I natt vaknade jag av att jag hade hamnat på vänster sida, och då gjorde det ont i vänster överarm, vilket det inte brukar. Under dagen idag har jag haft besvär som mest känns som begynnande domning i handleden och delar av handen, samt lite lätt ont i knogarna. Måste prata med kirurgen om det innan operationen, men vet inte om det är rätt läkare.

Jag har en teori om vad som eventuellt kan vara orsaken. Läste på en annan bc-tjejs blogg om viss klimakteriekänning efter cytostatika innan mensen kommer tillbaka. Min senaste menstruation uteblev helt, de tidigare under behandlingen var kraftigt minskade. Teorin går ut på att jag har svullnad i kroppen som antingen beror på klimakteriekänning, och/eller beror på värmen. Jag hade ju besvär i armen innan behandlingen började, men sen har det varit i stort sett bra. Besvären beror med största sannolikhet på att den tidigare tumören i armhålan tryckte på en nerv, och nu kanske svullnad ger liknande symptom. Orsaken till besvären har dock aldrig egentligen undersökts.

Nipprig som man lätt blir när man har cancer är jag naturligtvis rädd för att det ska vara någon tumör som inte är bc-relaterad och därmed kanske inte har påverkats av behandlingen. Det är säkert helt irrationellt att tänka så, men jag kommer säkert att tänka så många gången under de närmaste åren (om jag får leva, som jag alltid i hemlighet lägger till i mitt huvud).

Läste någonstans att de ställen i kroppen som vanligast drabbas av bc-metastaser är lungor, lever, skelett och hjärna, där spridning till hjärnan kommer sist. Det faktum att jag kanske har små-små metastaser i lungan och bäckenet finns alltid i bakhuvudet, även om jag försöker att inte låtsas om det. Provsvar från senaste datortomografin har jag inte fått ännu, och tvivlar på att jag får höra något innan operationen.

Nu har jag svamlat tillräckligt för idag, dags att fixa lite käk.