En nyopererad matte

Operationen gick till så att jag infann mig 07:00 på vårdavdelningen för mag- och tarmsjukdomar på S:t Görans. Bröstpatienter hamnar där under årets semester då dagkirurgiavdelningen är stängd. Ombyte till landstingets fantastiskt snygga urtvättade oversized-plagg, svälja ett par Alvedon upplösta i vatten, och sedan lägga sig på sängen för att bli nedrullad till operationsavdelningen 6 trappor ned. Min väska låstes in i ett förråd, det fanns ingen ledig sängplats ännu den här tiden på dygnet.

Bjarne följde med till operationsavdelningen och satt kvar tills narkosläkaren kom för att förbereda mig. Hon stack mig på handleden, armvecket gick inte så bra. Kirurgen kom också, hon ritade med spritpenna på mig så att det inte skulle råda något tvivel om vilket bröst som skulle bort (en tydlig pil), och hur mycket hud som skulle skäras bort så att det skulle bli slätt efteråt. Ett långt vertikalt streck mitt emellan brösten, från halsen ner till magen, skulle väl användas som stödlinje eftersom man täcks över så att de inte ser hela överkroppen när de jobbar.

Jag rullades på sängen bort till precis utanför operationssalen, men fick sen gå in efter att de satt blå skyddssockar på mina fötter så att jag skulle förbli ren och fin om de långa strumporna. Narkosläkaren var med, men det var en narkosskötare som gav själva narkosen. Först fick jag ett lugnande medel som jag kunde känna mig lite snurrig av, vilket jag gjorde trots att jag låg på rygg. En liten syrgasmask sattes över mun och näsa, sedan var det dags att sova. ”Nu säger vi godnatt” sa narkosläkaren, sedan var jag borta.

Nästa sak jag var medveten om var att jag vaknade ur en dröm (något med Wilma och en gräsmatta). En sjukskötare på uppvak stod lutad över mig och sa något, alltså var jag vaken men förblev ganska groggy en stund. Märkte att jag bara hade strumpa på höger fot. Undrar om jag hade lyckats sparka av mig den på vänster, den fanns nämligen där under täcket. Låg väl på uppvak en halvtimme eller så, därefter plockade de bort blodtrycksmanschetten och hjärtmonitorplupparna och rullade upp mig till åttonde våningen igen.

Klockan var inte ens elva, jag fick ligga en liten stund i korridoren innan rummet blev ledigt. Drack kaffe och åt ostsmörgåsar där i korridoren, och hann observera livet på avdelningen. En äldre kvinna i rummet mitt emot där jag skulle ligga verkade ha mycket ont, hon jämrade sig oupphörligt och högljutt, och ville tydligen inte gå på toaletten, vilket en sköterska försökte övertala henne till. Antar att en avdelning med mag- och tarmpatienter innehåller individer som har betydligt mer ont än en bröstpatient kan ha.

Väl inne på rummet fick jag fönsterplats, och efter en liten stund rullades en patient till in. Det var en annan bröstpatient i 70-årsåldern, vi hade opererats av samma kirurg visade det sig. Hon sov mest hela eftermiddagen, men jag låg vaken och ömsom läste, ömsom lyssnade på radio i min mobil. Kände mig inte alls särskilt trött.

Framåt 17-tiden kom en sköterska och frågade om jag var hungrig, vilket jag var. Fick välja mellan säkert ett tiotal rätter på en meny. Det fick bli lax och potatis, snällt för magen. Jag hade inte precis svårt att komma ur sängen, så middagen åt jag vid ett bord ute i dagrummet. Inte hade jag trott det redan operationsdagen! Bjarne dök upp på besök mitt under middagen och var väl lite förvånad över att hitta mig sittandes vid ett bord.

Jag hade dränage på mig ända tills jag åkte hem på tisdagen. Detta bestod av en tunn slang som stack ut ur sidan i höjd med (icke)bröstets nedre kant. Den tunna slangen övergick i en tjockare slang, som övergick i en ”blåsa” med vaccum som sög ut sårvätskan, som sedan övergick i en plastpåse med måttmarkeringar så att de kunde bedöma hur mycket vätska som hade runnit ut. På morgonen efter operationen kollade en sköterska på dränaget, och det var såpass lite att de kunde ta bort det. Det hade varit ganska jobbigt att behöva ha med det hem!

Det var rätt så varmt i rummet på sjukhuset, på natten drog jag inte på mig det tunna täcket förrän på morgonkvisten. Jag sov inte heller så mycket på natten, kände mig inte särskilt trött, dessutom lyckades jag inte ligga så bekvämt, och så var det ju varmt. En sköterska berättade att det under värmeböljan veckan innan hade varit nästan olidligt varmt, och det blev inte bättre av att persiennerna i rummet var trasiga och inte kunde dras ner hela vägen.

På morgonen var min rumskamrat piggare, så vi gick och åt frukost tillsammans. Man gick till köket och beställde vad man ville ha att äta, yoghurt och smörgås för min skull, kaffe tog man själv i dagrummet. På väg tillbaka till rummet träffade vi vår kirurg som letade efter oss, det var ronddags. Allt såg fint ut och vi blev utskrivna båda två.

Resten av morgonen bestod av instruktioner från sjukgymnasten, utprovning av temporär tygprotes, samt att en sköterska tog bort dränaget. Den sköterskan var från dagkirurgiavdelningen och jobbade vanligtvis med bröstpatienter. En annan sköterska från avdelningen jag låg på fick titta på för att lära sig, det var ju första dagen med bröstpatienter för dem. När det var klart ringde jag till Bjarne, han trodde inte jag skulle hem förrän efter lunch (trodde ju inte jag heller), men kunde ändå åka med en gång för att hämta mig.

På väg hem stannade vi till i Forum Nacka. Bjarne hade ett ärende, och jag smet in på H&M och hittade en billig och lagom stor kortärmad blus med knäppning fram som jag nu går omkring i. Fick lov att ragga upp en expedit som kunde lyfta ner blusen åt mig, kunde inte sträcka mig upp dit den hängde. Det är ännu inte riktigt lämpligt att försöka dra något plagg över huvudet om det inte är väldigt, väldigt stort. Mitt ganska löst sittande nattlinne med kort ärm känns inte helt behagligt att ta på sig, jag behöver vinkla ut vänster arm för mycket så att det drar i ärret.

Jag är så tacksam att jag har liten byst, jag upplever ingen tydlig obalans nu när jag inte bär protes ännu. Tygprotesen har jag inte använt sedan hemfärden, bäst att låta allt läka under så luftiga förhållanden som möjligt. Än så länge går jag bara hemma och skräpar och har väl inte tänkt en tanke på att se presentabel och symmetrisk ut…

Wilma plockade vi hem från hundvakten onsdag kväll. Hon hade haft det jättebra och busat massor med sin syrra Leeloo och 10-åriga Honey. Det dröjde något dygn innan hon var sig själv efter hemkomsten, det märktes tydligt att hon hade vistats i en annorlunda miljö. När hon åt gick det ganska fort, tidigare har hon inte haft konkurrens om maten och har varit allt annat än glupsk.

Jag kan inte gå ut själv med Wilma ännu, om jag håller i kopplet blir det för tungt när och om hon drar i kopplet, med risk för att det sydda såret påverkas. Det känns inte heller bra om jag går för fort så att kroppen utsätts för stötar. Det gör egentligen inte ont någonstans efter operationen. Det som känns mest är en viss svullnad i armhålan som känns större än det egentligen är p.g.a. att det saknas en del känsel i huden. Jag kan röra min vänstra arm ganska normalt så länge jag håller den nära kroppen, men det går ännu inte (och är inte lämpligt) att sträcka ut den i någon annan riktning än neråt. Detta medför viss rörelsebegränsning.

Det här inlägget blev långt. Jag började skriva det redan igår, har inte suttit någon längre stund vid datorn utan skriver lite nu och då så det kan hända att jag har hoppat lite mellan tankarna.