Har jag någon framtid?

På fredag fyller jag 39. Det finns tillfällen då jag undrar om jag någonsin kommer att fylla 40. Att ha cancer är verkligen en berg- och dalbana. Hittills har ju det mesta gått bra, medicineringen var effektiv och operationen gick fint. Jag ser fram emot att börja jobba i nästa vecka. Och jag mår riktigt bra just nu, känner mig helt normal (om man bortser från att det saknas ett helt bröst…). Men jag hade verkligen velat slippa det nya orosmolnet på min blå himmel. Man har sett något på levern.

Imorgon ska jag på ultraljudsundersökning av buken. Med intravenös kontrast. Huh. Svårstucken som jag är och allt. Oron satte in på riktigt när jag fick kallelsen med posten igår, då blev det verkligt på något sätt. Jag har haft ont i magen sedan dess. Ringde min mamma och bad henne följa med på undersökningen imorgon. Bara utifall att jag får höra något som jag inte vill höra. I bästa fall så kan jag pusta ut redan efter undersökningen. Det brukar ju vara en läkare som gör ultraljud, och inte bara systrar som vid röntgen. Kanske kan jag få höra något om vad man kan se eller inte kan se på min stackars lever.

Nu ska jag försöka att inte deppa och ta ut dåliga nyheter i förväg. Som läkaren sa, det verkar osannolikt (men inte omöjligt) att det skulle ha uppstått en metastas i levern samtidigt som medicineringen gjorde att cancern i princip försvann i bröst och lymfkörtlar. Inflammation i levern är en möjlig biverkning av Herceptin. Kanske skulle något sådant kunna synas som något på datortomografin?