Vardagen efter bröstcancer

Värmechock! Igår när jag promenerade från jobbet till bussen blev jag intensivt medveten om att jag framöver inte kommer att vara så förtjust i värme. Varför? Jo, efter att ha drabbats av lymfödem för några månader sedan har jag äntligen, i förra veckan, fått en kompressionsstrumpa (typ extra ärm). En beige (förbandsfärgad), otäck sak som jag ska ha på mig i princip all vaken tid. Det ser inte så kul ut så jag har helst på mig långärmat. Min garderob är inte precis anpassad för detta, har inte så många sommartoppar med lång (eller trekvartslång) ärm. Lösningen blir kortärmad eller ärmlös topp + tunn kofta. Vilket är helt ok, tills det blir varmt. Kände inte för att ställa mig mitt på trottoaren, bland alla skyndande människor, och skala av mig koftan och därmed exponera läskiga ärmen. Men sen på bussen åkte koftan av ändå.

Någon gång nu och då kan jag naturligtvis vara utan ärmen, men helst inte om jag ska lyssna på sjukgymnasten. I synnerhet inte när det är varmt. Tänker jag efter vad detta innebär i förlängningen inser jag att det inte direkt lockar att åka på solsemester. Någonsin. Gör jag det kommer jag nog att chansa att vara utan ärmen en del av tiden, så får det bli lite mer svullet. Problemet med lymfödem är att svullnaden kan bli permanent, lymfvätskan typ konverteras till fett, och huden kan bli hård och oelastisk. Vilket är värre än att ha ärmen på armen. Så om jag är lite extra grumpy så vet ni varför…

En annan alltid närvarande komponent i vardagen efter bröstcancer är oron. Oron för återfall och spridning. Det går nog inte en dag utan att jag tänker på detta, minst en gång. Har man lärt sig lite för mycket om hur bröstcancer främst sprider sig (skelett, främst ryggrad, lever, lungor, hjärna) blir det lätt att man känner efter på vissa ställen. Lite ryggont efter att ha suttit lite tokigt eller tränat rygg på gym är inte så konstigt. Men så fort man (jag i alla fall) känner något i ryggen hinner jag tänka ”tänk om…” innan jag kommer på varför jag har ont, och om det var cancer skulle det inte kännas så mycket så plötsligt. Det som har varit värst är att jag har haft ont i höger skinka. Troligtvis ”falsk” ischias eftersom jag promenerar så mycket utan att stretcha. Från och till känns det ganska tydligt. Jag har ju en liten förkalkning på bäckenet på höger sida (kanske orsakat av cancer men kunde inte fastställas), som inte alls ska kunna kännas men min hjärna vill ändå gärna koppla ihop detta med det onda. En stund. Tills min mer rationella sida avfärdar tankarna. Och så stretchar jag och det känns med ens bättre. Hur som helst så tär det på krafterna att ständigt drabbas av dessa tankar.

Gym ja. I måndags kunde jag äntligen träna igen! Tack vare en kompressionsstrumpa, en svart som är stadigare än den jag har på mig resten av tiden. Något gott för den med sig. Det gick jättebra och jag fick inte alls ont. Tog mig bl.a. igenom övningar för armen som jag fick av sjukgymnasten, plus lite allmän styrka och stretch.

Håret då? Jag har valt att behålla det kort, har klippt mig tre gånger sedan det kom tillbaka. Efter senaste klippningen verkar det äntligen som att det inte längre är lite glest. Har förstått att det kan vara lite olika. Jag har skandinaviskt tunna hårstrån, och dessutom lockigt vilket gör håret sprött. Och antiöstrogen kan medföra att håret är lite glesare än vanligt. Som kort ser det bra ut, men jag tror inte att det vore någon hit att låta det bli långt igen. Fast ibland saknar jag verkligen mina korkskruvar!

Bröstprotes har jag haft i snart ett år, så det är jag van vid. När jag är påklädd tänken jag inte på det. Med klisterprotesen är det mest bekvämt och balanserat. Även protesen medför att visa plagg i garderoben går bort, alla de med stora urringningar. Vissa plagg går att använda med ett högt skuret linne eller topp under, men det blir varmt och helheten blir inte alltid snygg. Detta blir i alla fall bättre om jag får göra bröstrekonstruktion. Kanske nästa vår.

Det har gått över en månad sedan jag fick sista Herceptinet, alltså har jag egentligen ingen behandling längre bortsett från antiöstrogen. Efter avslutad behandling har jag fått göra både skelettscintigrafi och datortomografi, men har inte fått några resultat ännu. Läkarbesök har jag inte förrän 16 augusti, kanske får jag inte höra något innan dess. Men om det vore dåliga resultat borde de väl höra av sig tidigare än så? Eller? Fast jag är inte egentligen så orolig eftersom jag inte har varit utan Herceptin så länge. Men om ett år lär jag nog vara det!

Nog pladdrat för idag. Imorgon är det Midsommar!