Skit, skit, skit, skit, skit…

Jag har avvaktat med att skriva det här inlägget därför att att det är så deprimerande. Jag har haft en riktig skitsommar, och resten av mitt liv kommer att vara skit och ännu värre skit. Jag har fått cancer igen, och inte återfall i bröstcancer som man skulle kunna tro, nej nej, utan kolorektalcancer! Hur mycket otur kan man ha?? Och den är spridd till bukhinnan så prognosen är inte särskilt god. Om jag svarar bra på cytostatikabehandlingen, som börjar på måndag, så kan jag leva i flera år. Du kan läsa mellan raderna det jag inte skriver här.

Resan började på midsommardagen, en vecka innan min semester skulle börja. Då fick jag magsmärtor och spydde rejält, kunde inte behålla något. Trodde naturligtvis att det var något magvirus, men efter en knapp vecka hade jag gått ner närmare 5 kg och vi åkte in på akuten. Den första bedömningen var magsjuka, även om husläkaren hade trott kanske tarmvred. Jag skickades hem, men blev inte bättre. Så tre dagar senare åkte vi in igen och jag blev kvar på SÖS (Södersjukhuset, Stockholm) i 25 dagar. Typ hela juli. De kunde snabbt konstatera en förträngning i tolvfingertarmen och en förstorad lymfkörtel (tumör) intill samt en cysta på en äggstock (som dock också var en tumör), men att komma fram till den slutgiltiga, fruktansvärda diagnosen tog tid.

Jag blev också opererad så att tunntarmen kopplades direkt till magsäcken för att kringgå tolvfingertarmen (laparotomi). Man gjorde helt enkelt en ny nedre magmun. Det var ingen jättekomplicerad operation, men det har tagit tid att komma igång att äta. Jag kan äta fast föda nu, men får inte inte äta eller dricka så mycket åt gången, då kan jag få ont och det kan komma upp. Innan operationen kan jag nämna att jag inte kunde äta på närmare 3 veckor, levde på näringsdropp.

Om jag öppnar shopen eller inte beror på hur jag mår av behandlingarna. Just nu är mitt största fysiska problem att jag får så ont i ryggen av att vara så inaktiv, men det försöker jag så sakteliga förbättra. Och så finns alltid mirakelmedicinen morfin, men det försöker jag ta så lite som möjligt av, aptiten förstörs totalt.

Så, jag tänker inte gå in på mer detaljer än så just nu om mitt tragiska liv. Men jag kommer att finnas här tills jag inte finns här längre.